Jag längtar till många saker. Det är väl det som är felet. Att jag bara längtar. Jag längtar just nu efter att klockan ska bli fyra så att jag kan åka in till stan och möta upp mitt hjärta. Jag längtar tills jag får veta om jag kommer in på skolan jag sökt till, jag längtar att få börja plugga, jag längtar till och med till jobbet imorgon för att jag just nu är så desperat över att tiden ska gå. Och jag har ärligt talat ingen aning om varför. 

Varför jag är så extremt besatt av tiden. Den skrämmer mig på ett sett mest för att jag är rädd för att dö och bli gammal men av någon konstig anledning har jag så himla bråttom. Jag vill att tiden ska gå fortare, jag vill bilda familj, jobba med det jag vill göra, gifta mig med david och börja mitt liv. Men på något sätt känns det bara som att jag är fast i 21. 21 år, vad meningslöst det känns. Vad göra man då. Ingen jävla aning kan jag säga. 

Men samtidigt, vill jag inte bli äldre. Vilka ilandsproblem va?

 

Jag kanske ska börja ta vara på tiden jag har och bara leva istället för att klaga? tror jag gör så.